un poisson d'avril
"Första april, då ska jag lura skiten ur mig själv. Jag ska lura mig själv att jag är ung, stilig, smärt och välbyggd. Ska lura mig själv att jag har fett med stålar på Visakortet och kan shoppa loss. Ordentligt.
Sedan, när jag gått en stund och känt mig ung, snygg och välbärgad blir det ridå ner. April april din dumma sill! Vakna, du är gammal, fet och fattig. Wake up to reality, sucker!"
Jag gillar det! Jag har redan blivit utsatt för ett par försök till aprilskämt idag. Som tur är har jag varit på min vakt och inte fallit för dem. Jag som annars är så lättlurad!
Livet leker på och jag njuter av livet och av att våren äntligen kommit. Idag är det premiär på torget och nu kan man köpa färsk frukt och grönsaker av grönsakrhandlaren på vaksalatorg. Det gillar jag!
Vårkänslorna sprudlar och det spritter i kroppen. Ska gå och köpa nya träningsskor och ge mig ut i joggingspåret.
Är i full gång med att planera påskveckan. ska förhoppningsvis kidnappa min brorsson på skärtorsdagen och hoppas på att vädret håller sig fint. Eventuellt kanske Lisa kan kidnappa Tage så kan vi göra en heldag av det hela.
Det ska bli skönt med 6 lediga dagar i streck.
/ "aprillia, aprillia, syö silliä, juo kuravettä päälle"
inte min grej
Jag har kommit in vardagen redan. Jag jobbar, sover och äter. Pluggar lite oxå vid sidan om.
Men mer än så blir det inte nu, ekonomin
En heldag
Har upptäckt vilken skillnad det är att umgås med sina vänner nu när man inte ska iväg igen på en gång.
För försökte man klämma in alla man skulle träffa på tre dagar. Det blev fika med någon, lunch med någon, fika igen med någon annan, en middag med någon och kanske ett glas vin med någon på kvällen. Man behövde prata om och uppdatera sig på allt som hänt sen sist innan det var dags för nästa... pust.
Jag hade en underbart mysig helg. Lisa kom till Stockholm på lördagen och vi spenderade dagen med lunch och en långpromenad från gamla stan ut på Djurgården till Rosendals trädgård. det var ju riktigt fint väder i helgen. Dock blev det kallt så vi promenerade in mot stan igen och tog en fika vid stureplan. Därefter stannade vi på Nordic Light och tog en öl innan vi tog tåget till Uppsala. Vi upptäckte hur skönt det var att umgås normalt och inte behöva känna stress över att man snart ska iväg igen. Nu kan vi ses närsomhelst.
Det är underbart att vara hemma igen!
/ Röda kalla lår, det var inte igår.
Nytt liv om 48 timmar
Jag har massor med fjärliar i magen och det känns ganska nervöst nu när det drar ihop sig.
Vad har jag gett mig inpå egentligen?
Efter fem år i utlandet så kommer det att bli en stor omställning att komma hem. Det gäller att lära sig det svenska sammhället på nytt.
Hur kommer det att gå egentligen?! Jag har inte ens något jobb fixat ännu. Jag är arbetslös om två dagar!!
Dock har jag tre intervjuer inplanerade så jag hoppas på någon utav dem!
Jag har ingen vinterjacka, inga vinterskor och har glömt hur man har på sig mössa och ändå lyckas hålla frisyren ok... Minns jag rätt så går det inte.
Dock ska det bli kul att bo nära min familj och mina vänner och ta upp kontakten med alla igen. Det ser jag verkligen fram emot. Jag börjar redan på lördag på att gå på 25- års fest med många av mina bästa vänner.
Även om det är nervöst och pirrigt så längtar jag verkligen efter att få komma hem och börja mitt nya liv. Det ska bli jättespännande!
/ Blivande stockholmare...
[fjaerl-raeivöen]
Idag stod jag på perrongen utanför Chanias flygplats och väntade in våra bussar med gäster som skulle resa hem till Skandinavien igen. Det blåste otroligt mycket på flygplatsen idag, och det var KALLT!
När jag stod där såg jag en liten tjej, kankse 6 år gammal med en liten "mini- kånken".
Det kanske är många som har det där hemma, men jag har aldrig sett det förut. Det gav mig ett leende på läpparna.
Totalt retro!!
Hade jag haft barn skulle de utan tvekan haft "mini-kånken".
/ Tack för att vindjacka är en del av uniformen!
Struthionidae
Jag tycker att beskrivningen av denna art är riktigt charmig.
De har otroligt små hjärnor, ungefär lika stora som valnötter.
De har små huvuden, långa halsar, stora kraftiga kroppar, långa ben och kraftiga fötter. Benen är långa och starka och de har bara tre tår.
De har tjocka svarta ögonfransar och de har de största ögonen alla landlevande djur.
Hmm... detta skulle kunns skrivas om till en kontaktannons.
Kvinna söker man
Jag, kvinna 30+, söker dig, man 35+, för mysiga promenader och sällskap i höstmörkret. Jag har tjocka svarta ögonfransar och stora ögon. Jag har ett litet huvud och lång hals. Jag är kraftigt byggd och har långa, starka ben. Mina fötter är kraftiga och jag har bara tre tår. Min hjärna är liten, ungefär som en valnöt. Jag tycker om att vara ute i naturen och jag springer väldigt fort.
Strutsen :)
Jag undrar, varför gömmer strutsen huvudet i sanden??
Detta är tydligen bara en gammal myt. De gömmer inte huvudet i sanden. Om det var så att strutsen gjorde det när de hotades av rovdjur så skulle de snabbt sorterats ut av det naturliga urvalet. Strutsen lägger sig ibland ner och sträcker ut halsen längs med marken för att undvika upptäckt. Det kan vara detta beteende som givit upphov till myten. Det kan också vara så att strutsen böjer ner huvudet när den förtär föda, vatten eller kanske grus att ha i muskelmagen. Många fåglar sväljer grus som de förvarar i muskelmagen och använder för att sönderdela föda. Fåglar har ju inga tänder.
Vi har ju även uttrycket, "Att stoppa huvudet i sanden". Det innebär att man varken vill se eller tror sig själv bli sedd i konfliktfyllda situationer. Uttrycket kommer från myten att strutsen, om fara hotar, sägs dölja sig genom att stoppa huvudet i sanden. Man ser ofta uttrycket i politiska debattarticklar mm...
/ Skulle också vilja kunna springa 65 km i timmen.
1/4 of the Bang Bang Club
Den är fotograferad av Kevin Carter. Den har påverkat många människor runt om i världen, men framförallt Kevin Carters egna liv. Kevin ägnade en stor del av sin karriär åt att bevaka den instabila situation som rådde i den sydafrikanska apartheidregimens slutskede.
Den 23 maj 1994, 14 månader efter att bilden togs, vann Kevin Pulitzerpriset i "Feauture Photography" med just den här bilden. Bilden är tagen under svältkrisen i Sudan. Kevin blev otroligt populär efter detta. Men han mottog inte bara hyllningar utan även hård kritik för att ha fotograferat och inte hjälpt flickan.
Kevin levde inte länge efter detta. Den 27 juli samma år tog han sitt liv, 33 år gammal. Han gasade ihjäl sig själv med hjälp av koloxid gas från sin röda pick-up. Han hade parkerat bilen i närheten av en liten flod där han brukade leka som barn.
Anledningen var all kritik han fick och all press han hade på sig. Pressen att alltid vara först på plats där det händer, rädslan för att hans bilder inte skulle vara tillräckligt bra, att om och om igen överleva våld och de droger han använde för att minska den pressen. I Sydafrika är marijuana, lokalt känt som "dagga", väldigt lättillgängligt. Kevin och många andra fotojournalister rökte det regelbundet, dels för att slappna av, men även för att bli vänner med de vapenburna gatusoldaterna. Senare gick de över till något mycket farligare, de började röka den "vita pipan". Det var en mix mellan "dagga" och Mandrax, ett förbjudet lugnande medel som innehöll sömnmedel.
Men dessutom var anledningen dödsfallet av hans nära vän Ken.
Kevin hade lämnat ett brev på passagerarsätet bredvid sig i bilen.
" I'm really, really sorry... depressed . . . without phone . . . money for rent . . . money for child support . . . money for debts . . . money!!! . . . I am haunted by the vivid memories of killings & corpses & anger & pain . . . of starving or wounded children, of trigger-happy madmen, often police, of killer executioners . . . I have gone to join Ken if I am that lucky. I have always had it all at my feet, but being me just fit up anyway."
Kevin lämnade sin 7 åriga dotter efter sig.
Att med hjälp av fotografi visa resten av världen vad som sker i andra delar av världen är ett otroligt effektivt sätt.
Uttrycket: "en bild säger mer än tusen ord" stämmer verkligen. Man kan på ett mycket bättre sätt förstå vad som sker i andra delar av världen genom att titta på en bild än att läsa en lång text. Dessutom når man med en bild ut till många fler.
Inom bildjournalistik accepteras bilder som dokumentation av en nyhetshändelse.
Fler bilder av Kevin Carter
/ magnus oculus
Me has dejado sola
I dag är det väldigt tomt...
Käse
Detta på grund av lukten som tränger sig in i bilen och stannar kvar i näsan allt för länge för att man ska kunna andas ordentligt.
/ Luktsinne som en knarkhund.
Carpe Diem
Hon rekomenderade där alla att läsa den här tjejens blogg.
http://jagefrisk.blogg.se/
Det finns starka människor där ute och jag undrar ibland vad man klagar över, för jag har ingenting att klaga över...
Läs!
Kalju
Från vår balkong på jobbet ser man de flesta människor som går förbi rakt uppifrån. Jag stod i dag och tänkte på att de flesta män är skalliga. Vad beror detta på? Varför är det i huvudsak män som blir skalliga och inte kvinnor?
Jag surfade runt lite och kom fram till följande:
Manligt håravfall är den vanligaste formen av håravfall. Det orsakas av ökad känslighet av manligt könshormon i vissa områden av hårbotten. Känsligheten är ärftligt betingad.
Hur uppstår manligt håravfall?
Vissa män har områden i hårbottnen, som är särskilt känsliga för testosteron. Könshormonet får hårsäckarna att skrumpna. Slutligen blir hårsäckarna så små, att håren som tappas inte kan ersättas med nya. Hårsäckarna lever fortfarande, men klarar inte längre sin uppgift.
Mannen börjar tappa hår i 20-30-årsåldern! Sedan följer ett karaktäristiskt mönster. Först utvecklas höga tinningar; i svåra fall blir hårfästet M-format. Den så kallade Mc Donald's pannan. De hårstrån som finns kvar är ofta tunnare och växer inte lika fort som tidigare. Efter hand blir håret tunnare på toppen av huvudet och till sist smälter de två kala områdena ihop och hjässan blir skallig med en hästskoformad hårkrans runt om. (Ett munkliknande mönster...)
Kan man behandla håravfall?
Håravfallet är genetiskt betingat. Har du känsliga områden i hårbottnen kommer du i större eller mindre omfattning att tappa håret. Läkare kan erbjuda behandling, som kan göra att somliga får behålla mer hår.
Det finns olika sätt att behandla detta. Medicinsk behandling och plastkirurgi. Plastkirurgi lät väldigt komplicerat och smärtsamt. Man kan göra en hårtransplantation från nacken, man kan även ta bort en del av hårbotten(!) vilket jag tycker låter läskigt. En annan metod är lambåkirurgi vilket är en form av sträckning av den hårbärande hårbottnen.
Vill man inte utsätta sig för detta är det skallighet, rakning, toupé eller överkammat hår som gäller.
Kvinnor kan också drabbas av håravfall, men det är dock inte lika vanligt som manligt håravfall. Kvinnor tappar oftast hår på toppen av huvudet och bara sällan utvecklas total skallighet. Utöver den behandling som redan beskrivits kan kvinnor ha nytta av antiandrogener, ämnen som hämmar effekten av manligt könshormon. De finns bland annat i form av p-piller.
Så för alla er som har undrat- nu har ni fått svaret :)
/ Ca 146 000 strån kvar på huvudet.
Tiempo libre con amistad
"Fritid kallas den del av dygnet och veckan som inte upptas av arbete, måltider och sömn. Fritid är således i strikt mening all den tid som en person förfogar över sig själv.
Brist på upplevd fritid kan orsaka symptom av stress och trötthet. I föreläsningar och litteratur om stressrelaterade sjukdomar rekomenderas att "riktig" fritid bör förekomma och därför planeras in."
Haha- detta tycker jag är ganska komiskt! Detta innebär att jag i princip inte har haft någon fritid på 3,5 år! Eftersom det som mitt liv bestått av är just arbete, en del måltider och lite sömn då och då. Förutom en dag i veckan som jag varit ledig. Men det är svårt att på en dag ledigt i veckan hinna planera in en fritidsaktivitet när det även är nödvändigt att tvätta och städa ibland. En sovmorgon då och då är också hälsosamt. Speciellt när man vissa dagar arbetar 15 timmars pass. Och som sagt, brist på upplevd fritid kan orsaka symptom av trötthet...
Jag medverkade nyligen i en undersökning. Där definierades vänner som personer som inte ingår i din familj och heller inte är arbetskamrater...
Hmmm- detta innebär i så fall att jag heller inte har umgåtts med vänner på 3,5 år. Eftersom man på mitt jobb lever tillsammans med sina kollegor är det också dem man umgås med, när man någon gång ibland lyckas få tid till att spendera sin fritid tillsammans. Visst kan man bege sig ut och skaffa sig turkiska, grekiska, thailändska eller spanska vänner. Men när man oftast inte befinner sig på en och samma plats i mer än 6 månader hinner man inte bli så bra vän med lokalbefolkningen, vilket är synd. Jag har självklart samlat på mig en hel del vänner under mina år utomlands vilket betyder mycket för mig. Dock är det dessvärre bara en minoritet som kan leva upp till nedanstående.
(Wikipedia.org definierar dock "vänskap" såhär:)
"Vänskap är en relation mellan personer. Denna relation kan grunda sig i tex pålitlighet eller kärlek. Många menar att i vänskap ska man kunna lita på varandra och kunna dela hemligheter utan att de avslöjas. Vänskap anses som det finaste bandet mellan många personer i världen. Eftersom att det allra flesta forskarna menar att människan är ett flockdjur, och behöver sociala kontakter med andra människor, så är vänskap väldigt viktigt. En vän är en människa i vars sällskap man vågar vara sig själv."
Ok. Man ska kunna dela hemligeter utan att de avslöjas. På min arbetsplats och kollegorna emellan vet de flesta om ens hemligheter innan man knappt vet om dem själv. Skvaller är ett av de största "fritidsaktiviteterna" på jobbet.
Människan är ett flockdjur- jag har bytt flock en gång i halvåret de senaste 5 åren.
Wiktionary.org beskriver ordet "skvaller" på förjande sätt:
"Idelt prat och spridning av rykten om andras privata och personliga affärer"
Ordet "rykte" beskrivs såhär:
"Den föreställning av en person, en organisation eller ett föremål, vilken personerna runt omkring har, och vilken ofta överförs via privata samtal."
Trist!
Vad betyder så allt detta? Hinner man inte bli nära vän med någon på kort tid? Blir man bara vän på ytan? Vad kräver djup vänskap? Tid? Gemensamma vänner? Gemensamma intressen? Gemensam uppväxt? Mer fritid?!
Jag är otroligt glad att jag har mött alla de människor som jag har mött i mitt liv. Alla har på något sätt påverkat mig och format den jag är idag. Jag saknar de flesta otroligt mycket och hoppas att alla har det bra var än i världen de befinner sig! Jag hoppas att jag möter dem igen! Jag önskar att jag hade haft mer tid att lära känna många av alla dem jag träffat. Men livet är bra på det sättet att det fortsätter och resan går vidare och jag kommer att träffa minst lika många nya människor längre fram på min resa.
Jag vet att jag har vänner där hemma som uppfyller allt detta. Jag vet att mina hemligheter inte avslöjas. Jag kan vara mig själv tillsammans med dem och vänskapen grundar sig på pålitlighet och kärlek. Jag älskar er!
Om 16 dagar beger jag mig vidare hem till dem.
/ "I get by with a little help from my friends." - John Lennon
"Jag kan flyga, jag är inte rädd"
När man reser med ett flyg fyllt med charterturister så envisas alla alltid med att applådera så fort planet nuddar marken. De väntar inte ens tills planet har parkerat. Utan så länge det har nuddat marken så är de nöjda. De far fortfarande framåt i flera hundra kilometer i timmen och verkar inte alls vara medvetna om att de flesta olyckor sker vid just start och landning.
På en flygning mellan Heraklion och Arlanda var det en medpassagerare som vände sig till sin man under de sedvanliga applåderna och utbrast:
- "Jag ska börja applådera när du lyckas parkera bilen i garaget".
Jag gillade den kommentaren och log där på landningsbanan i min ensamhet.
Piloten som manövrerar flyget hör inte ens applåderna där han sitter i cock pit och får inte ens ta del av dem.
De flesta charterbolagen har frågeformulär som delas ut under flygningen. Där kan man istället visa sin tacksamhet till piloten och personalen ombord på flyget. På det sättet så syns tacksamheten i deras statistik och alla kan ta den av den positiva feedback som ges från passagerarna.
Det som jag finner mest intressant är att detta endast sker på charterflyg. När man reser reguljärt någonstans är det ingen som får för sig att applådera. Självklart finns det väl någon vilsen person som normalt flyger charter som för sig själv slår ihop händerna i ett försök till en applåd, men slutar kvickt när han/hon hör hur patetiskt det låder med en ensam applåd. Hur kommer det sig? Är passagerare som flyger reguljärt mindre nöjda, eller är det mestadels personer som lever i sin egen tunnel och inte ens bryr sig som flyger med reguljärflyg?
Piloter som flyger människor fram och tillbaka över jorden har ett stort ansvar och förtjänar absolut att få veta det. Men hur länge ska applåden finnas kvar?
Kommer de mån tro från klassikern "sällskapsresan" från 1980? (28 år sedan!) Där ser man alla förväntasfulla turister glatt applådera när flyget landar på Gran Canaria. Eller är detta en tradition som starat tidigare än så?
/ "Du, om man vill ha lite mer juice, hur gör man då?"
Jag vill, jag vill, jag vill...
Jag har många gånger tagit reda på fakta kring volontär arbete. Man kan hjälpa till inom olika områden. T.ex. socialt arbete, undervisning, sjuk- och hälsovård, miljövård, återuppbyggnad eller restaurering. Detta är något som jag verkligen vill göra under en period av mitt liv. Det som hindrat mig är min ekonomi. Det kostar ganska mycket att ge sig iväg på en volontär resa.
Många organisationer tar ut en avgift från de volontärer som ska arbeta i deras projekt. Det kan vara allt från 2 000 kronor till 50 000 kronor eller ännu mer. I avgiften ingår i vissa fall resa till och från landet, samt utgifter för exempelvis visum, försäkringar och vaccinationer. I annat fall måste man stå för de kostnaderna själv. Detta innebär bara att det blir lite mer komplicerat för mig att genomföra, med det är inte omöjligt.
Detta är en av mina många drömmar och mål. Jag har många fler. Jag tror att det är bra att ha drömmar. Det är något att se fram emot och planera. I mitt fall gäller det att spara ihop en hel del pengar för att kunna nå mitt mål.
Om man hade möjlighet att göra allt man drömmer om tror jag att det skulle kännas väldigt tomt när man gjort allt det man vill och inte längre har något att drömma och se fram emot.
/ "I have a dream"
20 år tidigare
Karbonpapper. Hur ofta ser man det nu för tiden?
Man använde det förr för att framställa kopior. Det blev oftast väldigt fult. Hade man ett karbonpapper på skrivbordet så hände det ofta att man glömde bort det, gjorde en anteckning på ett annat papper, och vips- så hade man en kopia på sin anteckning på ett papper där anteckningen inte alls borde vara. Väldigt opraktiskt. Tacka vet jag kopieringsmaskinen!
Skrivmaskinen. Finns säkert kvar längt uppe på vinden hos de flesta.
Enligt sv.wikipedia.org var Henry Hill den första som tog patent på en skrivande maskin. Detta var 1714. Väldigt många år sedan med andra ord. Den utvecklades sedan mycket och tangentbordet har ändrat utseende många gånger sedan dess.
Vi hade en "modern" skrivmaskin när jag var liten. Den kunde till och med radera bokstäver man redan skrivit. Detta genom att nöta ut pappret en aning vilket i slutändan inte såg särskilt snyggt ut. Tippex kunde i enstaka fall användas, men det var så uppenbart att man gjort fel då... Tänk dig att arbeta i ett öppet kontorslandskap med bara skrivmaskins ljudet. Frustrationen måste ha varit hög när man för 10e gången stavade fel på ett ord i sista meningen i månadsrapporten. Börja om från början...
VHS, Video Home System. Används fortfarande, men försök att hitta nya filmer på VHS hos videouthyrare...
Då- bilden flöt ut över tv skärmen eller så försvann ljudet för några sekunder när filmen började bli gammal. Filmen fastnade ibland i VHS spelaren och man hörde ett knaster som bidrog till panik för att snabbt springa fram till VHS spelaren (märk springa fram, eftersom man inte alltid hade fjärrkontroll) och stoppa den innan allt för mycket av filmen "åts upp".
Nu- Bilden fryser och man kan varken byta kapitel, spola fram eller stoppa filmen, man försöker med att trycka hårdare på knapparna på fjärrkontrollen, men utan resultat. Det eviga i-landsproblemet är ett faktum- man måste helt enkelt resa sig upp från soffan för att ta ut skivan och leta repor eller smuts för att sedan leta upp rätt ställe i filmen igen. Sen hoppas man på att man lyckats göra rent skivan tillräckligt för att få se slutet på filmen.
Kassettbandet. Blandband och egna hemmaisnpelningar av sång och musik. Hur kul som helst! Man använde samma band tills det föll i bitar. Man spelade in låt på låt. Jag gjorde det oftast från radion och man kastade sig på bandspelaren när favoritlåten spelades och man kämpade för att inte få med allt för mycket av radiopratares röst vid låtens slut. När man väl hade lyckats få ett helt band med bra låtar hände det värsta, bandet fastnade i bandspelaren. Man öppnade kassetthållaren så försiktigt som möjligt och slätade ut bandet. Sedan satt man med en penna eller en nyckel och skruvade in rullbandet i kassetten igen. Ibland gick bandet till och med av- då tejpade man ihop det igen och log och såg glad ut.
Det var även då vi inte fick hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack i skivan.
/ 80- talist.
